söndagen den 22:e januari 2012

Boxercise!

Nu äntligen börjar jag komma igång med lite träning på allvar igen. Visst har jag varit ute i skog och mark och joggat varvat med power walk lite då och då, men inte riktigt så regelbundet som jag skulle önskat. Bekymren på det privata planet finns tyvärr fortfarande kvar.

Tidigare i veckan fick jag ett mess från en mammaledig arbetskamrat om jag och Emelie ville hänga med på Zumba. Jag vet att Emelie verkligen vill pröva på dansträning så jag bad min arbetskompis att kolla upp lite mer. Någon timme senare fick jag ett nytt mess: Någon Zumba blir det inte men hon har anmält oss till en Boxercise-klass istället. Med start dagen därpå.
Shit! Vad är nu detta? Har inte en aning om vad Boxercise är! Men så mycket vet jag att man slår och sparkar mot varandra.

Så kom då Torsdagen och vi möttes utanför idrottshallen för mitt livs första Box-pass...
Och jäklar vad jobbigt det var! För att inte tala om hur kul det var!
I början var både jag och Emelie lite tafatta och "duttade" mest på motpartens mitsar, men allt eftersom vi fick grepp om vad det gick ut på så tog vi i mer och mer.
Pulsen ökade och mjölksyran kom krypande i hela kroppen. Svetten rann verkligen och jag är glad att jag lyssnade på en av killarna på jobbet, och tog med ordentligt med vätska att dricka. Mot slutet av passet tog både jag och Emelie i och intalade oss att mitsarna var de personer som skapat bekymmer i vår familj. Här fick vi verkligen utlopp för våra aggressioner mot samhället!

Om jag ser fram emot nästa torsdag? Lita på det!

lördagen den 17:e december 2011

Personliga bekymmer

Många undrar säkert varför jag inte skrivit något på nästan en månad. Har jag slutat träna? Både Ja och Nej på den frågan.
Ja, det stämmer att jag inte har tränat något den senaste tiden. Först började det med min stressfraktur i vänster fot. När den skadan var läkt och jag började träna igen så tog det bara några veckor så stukar jag foten. Samma fot som jag fick frakturen i. Åter igen blev det att vila för att läka. När foten började kännas redo att jobba igen uppstod en situation i vår familj som jag inte kan gå in på men som tar så mycket mental energi och tid av mig så jag ska faktiskt erkänna. Jag orkar inte träna något just nu!

Men Nej. Jag har inte slutat träna för gott. Så fort det har löst sig på det privata planet så kommer jag snöra på mig mina underbara Nike-skor och bege mig ut och springa igen. Och jag längtar verkligen dit.

Men nu får träningen stå åt sidan. Familjen är viktigare. Familjen är viktigast av allt!


glitter-graphics.com

söndagen den 20:e november 2011

Morgonpromenad med Nicki



Så fort det började ljusna ute tog Emelie och jag på oss jackorna och gick ut på en ca 7 km lång promenad med vår lilla Nicki. Notera att både matte och vovve har reflexväst på sig. Vi gick genom både skog och kyrkbyn längs en av mina favorit rundor när jag är ute och springer. Allt är ju så nytt för Nicki så ibland blev det en del stopp för att på hundars vis läsa "DN" (nosa på marken) :)
Vi var ute drygt en timme.
När vi kom hem till vår lilla by mötte min brors hund Buster oss. Nicki blev jätteglad och ville med en gång leka, medans Buster till en början var avvaktande. Nicki är ju så stor. Men efter en stund hade de nosat och hälsat och började leka lite.
Eftersom Nicki precis kommit till vår familj så låter vi henne inte vara lös de första dagarna. Så jag behöver väll inte beskriva i detalj hur jag flög runt som en liten vante som försöker hålla jämn takt med två lekande hundar... Tänk vad kul Buster och Nicki kommer få nästa helg när hon också kan få vara lös!

Ny träningskompis!


Under veckan som gått har jag helt enkelt inte fått timmarna att räcka till för att träna. Ja om man inte räknar tiden i stallet som styrketräning när jag mockar och öser fram hö till hästarna och kossorna förstås.
Början av veckan jobbade jag över ett par dagar eftersom jag behövde sluta tidigare i fredags då jag var till veterinärkliniken på Wallby Säteri med två av våra hästar. Egentligen var det bara vår unghäst Baronessa som behövde åka dit för att kolla upp sina tänder. Men eftersom det var första gången som hon åkte transport så tog vi med hennes mamma Princes som sällskap. Allt gick bra och både mor och dotter tog det resan med ro.
I torsdags åkte jag på en ordentlig förkylning och har inte kunnat löpträna något sen dess. Att träna med förkylning, feber och skador är något som jag absolut inte gör.
Men tro inte att jag har tappat av i min motivation att träna. Åh Nej! I går fick vi en ny familjemedlem. En underbar schäfer/rottweiler tik på 3 år, som inte längre trivs att bo i stan.
Det kommer bli många dagliga promenader med den här tjejen, men hon kommer även följa med mig när jag ska ut och springa. Ska bli riktigt kul med sällskap på löprundorna. Bara min förkylning vill släppa...

söndagen den 13:e november 2011

Pannlampa och reflexväst

Idag blev det åter igen lite löpning efter några dagars vila. Har haft alldeles för mycket på mitt schema för att hinna med, eller rättare sagt orka träna. Men så trotsade jag mitt bekväma jag och tog på mig löparskorna, reflexväst och pannlampa och gav mig ut längs asfaltsvägen mot Kråkshult. Pannlampa och reflexvästen åkte inte på för att det blivit mörkt utan för att det var riktigt höstdisigt ute och eftersom jag sprang längs "stora vägen" kände jag en lite större trygghet om jag visste att bilar skulle se mig ordentligt. Jag vet ju själv hur jag brukar svära över mörkt klädda löpare när jag kör bil under höst och vinter månaderna. Jag är även nojjigt noga med att ha reflexer på när jag är ute och rider. Ja, på hästryggen har jag ALLTID reflexväst på. Även på sommaren. Just för att den neongula färgen syns så tydligt om olyckan skulle vara framme och jag skulle göra en ofrivillig avsittning och blir skadad ute i skogen. Då blir det lättare för de som förhoppningsvis saknar mig, och letar efter mig att hitta mig. Så inte för att jag skulle se, utan för att jag skulle synas drogs reflexvästen och pannlampan med rött blinkande ljus på.
TORCH-L-771 Linterna Ultrabrillante para Cabeza 18+2 LEDs
Löpningen för övrigt fungerade ganska bra. Jag sprang ca 6 km på 37 minuter. Ingen super tid, strax över 6 min tempo, men jag tar fortfarande det VÄLDIGT FÖRSIKTIGT med foten. Känner att det är bättre den får läka ordentligt i sin egna takt innan jag börjar kräva både bra tid och distans. Just nu är jag mest nöjd med att bara komma ut och springa några kilometer. Fast visst är jag sugen på att pressa mig så mycket jag bara orkar. Det var med en viss irritation som jag vände hemåt efter 3 km löpning idag. Det kändes ju så bra och jag ville verkligen fortsätta lite till egentligen. Men, nu hade jag bestämt mig för var jag skulle vända och så fick det bli. Nästa helg ökar jag distansen lite. Under veckan som kommer hoppas jag att jag kommer hinna med något pass terränglöpning. Även om det just nu ser ganska fullbokat ut. I morgon måndag ska jag jobba över och kanske även på tisdag. På onsdag ska jag in till stan och hämta spånbalar och foder till djuren efter jobbet, torsdag kanske jobba över lite, och fredag ska två av hästarna till veterinärkliniken på Wallby Säteri.
Men hinner jag inte löpträna så får jag väll åtminstone köra lite styrketräning och motionscykel. Styrketräning får jag ju i och för sig automatiskt nu när vi stallat in djuren och de ska skötas om. Det märks att man inte öst hö och mockat sen i april. Träningsvärk i armar och axlar.

måndagen den 7:e november 2011

Upp i motvind

Idag "råkade" jag ställa mig på den där hemska fyrkantiga saken som visar inte allt för ofta glada siffror. Hmm. Den visade en högre siffra än vad jag hade trott. Nu MÅSTE jag verkligen komma igång med träningen igen efter skadan på allvar!
Så fast besluten att extra kilona ska bort så fort som möjligt bytte jag om till träningskläder i rasande fart så fort jag kom hem från jobbet. På med reflexvästen jag har när jag rider och ut i höstdiset.
Jag började med vår lilla korta runda på 2,5 km och jag valde att springa åt det hållet som jag skulle få de längsta backarna uppför. När jag kom tillbaka till gården fortsatte jag vår 4 km runda genom skogen ner till kyrkbyn för att tillslut jobba mig upp för Karlstorps backen. Och som att det inte räcker med denna hemska backe som den är, så fick jag även lite motvind. Nu kom mjölksyran som ett brev på posten. Och ja. Jag erkänner att jag gick faktiskt sista biten av backen förbi kyrkan, innan jag fortsatte sista kilometern hem.
Under den sista kilometern kände jag av skadan i foten en del. Typiskt! Men det blev bättre efter att jag vilat en stund när jag kom hem. Jag börjar faktiskt misströsta en del över att jag ska klara av Göteborgs Varvet till våren. Kanske jag ska dra ner på mina ambitioner och nöja mig med 10 km-lopp och satsa på halvmara året där på? Kanske bättre att återhämta sig sakta med säkert?
Hur som helst är jag helt klart nöjd med dagens träning där klockan stannade på 41 min blankt! 6,18 min tempo i dessa backar känns helt okej efter 2,5 månaders total vila och konvalecens.

fredagen den 4:e november 2011

Urk så långtråkigt

Tiden att träna har inte räckt till under dagen så det fick bli motionscykeln efter att mörkret gjort sitt inträde. Hade tänkt mig 45 minuter men efter en halvtimme hade jag så långtråkigt, Man kommer ju ingen vart och omgivningen ser lika dan ut hela tiden ju. :)

Bestämde mig för att köra ett längre löppass i morgon istället. Och chansen att det blir så är ganska stor. Jag såg nämligen att min Multisportande Göteborgs-granne har kommit till byn tidigare idag när jag var ute och gick med hingsten. Ja just det! Jag har ju power-walkat med honom i 45 minuter tidigare idag! Det måste väll också räknas som träning eller???

torsdagen den 3:e november 2011

Dubbla rundor

Idag körde jag dubbla rundor på min träning.
Först började jag med att värma upp genom att kolla till stona och fylla på vatten i deras hage på andra sidan asfaltsvägen. Första året hästarna har kunnat vara på bete och ute om nätterna i november, bye the way.
När hästarna var ompysslade inför natten startade jag min träningsklocka och började jogga min 4 km runda runt Karlstorps kyrkby. I början kändes benen ganska stumma och jag fick inte känslan av att ha ett riktigt bra flyt i mitt löpsteg. Jag kunde inte riktigt slappna av eftersom jag faktiskt frös om händerna efter att jag hållit på med vatten innan. När jag passerade kyrkan bestämde jag mig för att jag ska skaffa mig ett par tunna fingervantar till nästa gång.
När jag kom till det ojämna underlaget i skogen ville jag testa foten lite och sprang även där det var någorlunda jämn mark. Foten kändes fortfarande ostabil med ändå lite bättre än förra gången. När det blev som mest ojämn valde jag att gå.
I backarna i skogen upp mot vår gård kom mjölksyran ordentligt i låren och jag fick verkligen kämpa för att fortsätta jogga. Och jag ska erkänna att jag fick faktiskt gå i de värsta uppförsbackarna. Sista biten på rundan mötte jag min make Jonas som var ute och gick stavgång. Bra gjort älskling!
När jag kom ner till hästhagen där jag började jogga ställde jag om min träningsklocka och tog mina gåstavar som jag lagt i diket och gav mig av på en kort stavgångsrunda på 2,5 km också.
När jag stavade mig fram i skogen mötte jag min bror som var ute med sin beagel Buster på promenad. Och jag var ju bara tvungen att stanna upp i två minuter och klappa om denna glada och lyckliga vovve. Kan inte sägas för många gånger hur häftig den här hunden är.
Jag är helt klart nöjd med dagens träning trots att min km-tid när jag springer, inte är på samma nivå nu som innan jag skadade foten. Jag gjorde mina 4 km på 24 minuter (km-tid 6,03) och stavgången på 2,5 km på 21 minuter inklusive ett stopp för att klappa härlige Buster.

onsdagen den 2:e november 2011

Shakira och jag

Egentligen skulle jag tagit en runda i skogen idag. Men tiden räckte inte till innan mörkret kom. Så jag valde att istället för att parkera mig i soffan att sätta mig på motionscykeln och köra ett intervallpass i 30 minuter med Shakira skrålandes ur högtalarna. Svetten lackade men nog hade jag klarat mer. Fast jag har planer på att ge mig ut och springa i morgon när det ljusnat och då vill jag ju ha lite energi kvar till dess. Och framför allt vill jag inte ha träningsvärk om drygt 12 timmar. Men gärna efter. ;)

måndagen den 31:e oktober 2011

Snackade med skogens konung.

Har inte skrivit om min träning på ett tag. Dels för att foten trots all vila inte har känts riktigt bra, men även för att jag har varit internet-trött och inte varit ute på nätet något nämnvärt. Min sk träning har mest bestått av härliga skrattfyllda promenader med några arbetkamrater på lunchen. Men så idag kunde jag inte låta bli att snöra på mig mina Nike-skor och ge mig ut på en liten jogging-runda.
Jag valde den korta men backiga rundan runt kyrkbyn på 4 km. Jag bestämde mig för att inte satsa på att springa på tid utan bara komma ut och röra på mig. Jag hittade ganska snabbt en skön rytm och tempo att springa i och det kändes bara helt underbart genom Karlstorp, när jag kom in i skogen och det blev lite mer kuperad terräng valde jag att gå istället för att springa, för att inte fresta min skada i foten. Foten känns helt okej på plant och bra underlag men fortfarande lite ostabil när underlaget blir ojämnt. Bättre att ta det säkra före det osäkra. Jag vill ju inte skada mig igen.
Och faktiskt är jag glad att jag valde att gå i skogen, för då fick jag chansen att prata med Hans Majestät Skogens Konung som stod ståtlig intill mitt löpspår. En präktig 6-taggare, möjligen en udda 8-taggare. Så vacker han var! Det hade jag missat om jag hade joggat där. Och jägarna som jagat på markerna i helgen sa att det inte fanns någon älg. Hi hi! Jag tänker då inte tala om för dem vem jag träffade på. Hi hi!
Min km-tid i dag blev 6:22 inklusive skogspromenaden. Det får väll duga med tanke på att jag haft en viloperiod. Nu blir det en tur upp till stallet och lite kroppsarbete med grep och skyffel.

måndagen den 3:e oktober 2011

Tillbaka på banan!

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Nu är jag tillbaka på banan igen!
Efter att blivit tvungen att vila min fot i drygt en månad så är jag tillbaka. Idag prövade jag lite lätt att springa vår lilla 2,5 km runda. Jag sprang inte alls fort utan tog det väldigt försiktigt och kände mig för hur foten skulle svara på träning efter skadan. Och till min glädje kände jag inte av min skada det minsta. Vilken härlig känsla det var att äntligen kunna springa.
Foten kändes hur bra som helst hela rundan och jag hade gärna fortsatt vår 3,5 km runda också. Men nu gäller det att låta förnuftet styra och inte låta mina ivriga känslor rusa iväg, så skadan går upp igen. Nästa löpträning blir inte förrens om två dagar. Och jag längtar dit redan!

söndagen den 25:e september 2011

Försökte springa...

Just nu är min MS-sjuke make inskriven på rehabiliteringsklinik för att kolla upp sin sjukdom, få extra sjukgymnastik och arbetsterapi. Han är där i tre veckor men kommer som tur är hem över helgen.
Jag försökte mig på att springa lite i dag men det tog inte lång tid innan min fot började göra ont igen, så jag avbröt. Inte värt att anstränga skadan så länge det gör ont. Det gäller att skynda långsamt. Något som jag skulle tänkt på redan innan jag fick min stressfraktur. Då hade jag nog inte haft ont just nu och kunnat träna som planerat. Men men, man lär så länge man lever. Bara jag blir bra i foten tillräckligt fort så jag hinner träna ordentligt till Varvet... Det vore ju surt att inte vara iform när Halv-Mara ska springas.
Pusha

torsdagen den 22:e september 2011

Nej, det här går inte!

Nej precis! Det här funkar inte alls! Jag kan inte gå runt här och inte träna den minsta lilla minut.
Visst foten är inte helt läkt än, men vad f-n? Jag är längtar ju så efter att få anstränga kroppen och svettas ordentligt.
Så efter att jag och Emelie tagit hand om alla våra djur tog jag sikte på motionscykeln. Drog på mig mina träningskläder. Bara det, Vilken känsla!
Startade upp lite musik med härliga rytmer av Shakira och satte mig på cykeln och började trampa. Eftersom jag vilat kroppen i nästan en månad tog jag det lite lugnt och cyklade endast i 30 minuter. Nu äntligen skulle jag få känna svetten lackas i pannan ordentligt. Tji fick jag. Inte förrens de sista 5-10 minuterna började svetten komma. Men jag vill ta det lite lugnt nu i början när jag ska sätta igång kroppen igen.
Vilken härlig känsla det är nu efteråt. Längtar redan nu efter nästa träningspass!

måndagen den 19:e september 2011

Vila lite till...

Vilket underbart väder det har varit idag!
Foten har känts bra de senaste dagarna och jag har bara väntat på att Emelies aftonklänning skulle bli klar så jag kunde börja träna igen. Och med det här härliga höstvädret vi haft idag var jag riktigt sugen på att ta en liten kort runda. Vad jag såg fram mot att sluta jobba och komma hem och ta på mig löparskorna!
Så ringde min chef strax innan klockan 11 och skickade iväg mig på ett annat jobb akut. Jag fick 10-15 minuter att avsluta det jag höll på med och slänga i mig min lunch. För inom en halvtimme skulle jag vara på det andra stället ca 2 mil bort.
För att hinna det jag var tvungen att göra innan jag åkte från Gjuteriet sprang jag genom fabriken och till bilen. På det andra jobbet var det riktigt stressigt och tjejen jag hjälpte och jag sprang om varandra hela tiden. Jag kände ganska snart att foten började göra ont igen och nu under kvällen har jag haft riktig värk i foten.
Jag behöver väll knappast säga att min planerade löparrunda blev inställd. För klarar inte foten av den lilla belastning som jag utsatte den för tidigare idag så klarar den inte av lite lätt löpning några kilometer.
Det är bara att ta det lugnt och vila foten lite till. Det gäller att skynda långsamt när skador ska läka.
Pusha

söndagen den 18:e september 2011

FÄRDIG!!!

Nu äntligen är min dotters aftonklänning färdig!
Min tanke var att hon skulle bli söt som socker i den, men jag tycker inte att jag lyckades så bra. Hon blev bedårande vacker istället!
Här är kreationen med en sjal att ha under dagen.
Klänningen har jag sytt "på fri hand" utan något bestämt mönster att gå efter. Visst har jag använt mig av ett mönster till livet men resten har jag klippt, nålat, och provat hit och dit allt eftersom klänningen tagit form.
Och inför kvällen eller om det är lite kyligt ute med en matchande bolero. Notera kristallpärlorna i kjolens drapering... de är dit sydda för hand.
Jag behöver väll inte säga det men min dotter är så lycklig och själv är jag hur nöjd som helst.
Nu är det bara att börja klippa, nåla och tråckla på nästa. Jag ska ju också ha en klänning till bröllopet. Lite Army-inspirerad tror jag det ska bli...
Jag har bara två veckor på mig att skapa den och så vill jag ju börja träna igen. Foten börjar kännas ganska bra nu. Men lite mer vila och låta skadan läka helt är nog inte fel.
Pusha