Dommen

Då har man då varit på sjukhuset och träffat en specialist läkare.

En jätte trevlig läkare som var väldigt profisionell samtidigt som han

skojade och hade glimten i ögat. Han gav en känsla av trygghet när

han pratade och undersökte mig. Den lilla undersökning han behövde

göra, vill säga.

Han kunde se direkt hur skadan i ryggen påverkade mig och vad mina

besvär är. Man kan tänka sig att när det är en skada i ryggen så är

undersökningen inriktad på ryggen, men inte. Han tittade på hur jag

rörde mig i största allmänhet, hur mina små muskler i både rygg och

ben jobbade eller inte jobbade. Vissa muskler var helt förslappade

andra hur spända som helst. Det tog inte lång tid för honom att

konstatera att något jobb är inte att tänka på idag. Någon operation

är inte aktuellt heller. Skönt! För den tanken har skrämt mig ganska

ordentligt. Att operera blir inte bättre slutresultat som om jag tränar

bort min skada. Och en operation är alltid en operation, med risk för

olika komplikationer.

Att jag ska bli något så när återställd råder det inga tvivel om. Jag

kommer inte behöva byta arbete, så som Försäkringskassan säger.

Däremot är det inte alls säkert att jag kommer klara av den tunga

industristädning jag gör på Bruzaholms bruk, utan min arbetsgivare

får kanske hitta ett lättare ställe för mig, typ ett kontor eller liknande.

Där har vi en av de negativa sakerna som jag fick besked om. Jag vill ju

inte vara någon annanstans än på Bruket. Det är ju där jag trivs och har

de underbaraste arbetskamrater man kan tänka sig. Visst att vara en

skurkärring på ett guteri låter inte glamoröst det minsta, men vad har

det för betydelse när man trivs så bra som jag gör. När man som jag

har roligt på jobbet och vissa dagar tycker att det ska bli roligt att

åka och jobba, då spelar inte arbetsuppgifterna någon roll.

Nästa grej som absolut inte gjorde mig något vidare uppåt är att det

inte alls är säkert att jag någonsin kommer upp i sadeln någon mer

gång. Jag kommer kanske inte alls att kunna träna upp och stärka

min rygg så pass mycket så jag någonsin mer kommer kunna rida

igen. Och att rida är ju en del av mitt liv. Det känns som en del av

mig själv försvann i det beskedet. Att rida är ju något som

symboliserar mig. Det är ju den jag är. För mig känns det som att

läkaren lika gärna kunde sagt att de kanske blir tvugna att amputera

bort en fot eller hand på mig.

Summa summarum blir att självklart är jag glad och lättad över att

jag till viss del kommer att bli bra igen. Samtidigt är jag väldigt nere

över att jag kanske måste byta arbetsplats. Och vad jag känner över

att kanske aldrig mer kunna rida kan jag inte beskriva på något annat

sätt än att en del av mig försvinner. Jag kommer ju lära mig att leva

med det men det kommer aldrig att vara riktigt JAG.