Nu är dagen här!

Jaha. Då är den efterlängtade dagen då här. Dagen då jag äntligen ska få komma till specialisterna på ortopedmottagningen med min rygg. Äntligen ska jag få behandling så jag blir bra igen så fort som möjligt. Efter 7,5 månad ska man då få komma till en läkare som vet vad det är för fel. Ha! Jag har ju hunnit börja bli bättre i min väntan på behandling. Det är ju inte varje dag som jag behöver äta full dos med smärtlindring, så jag tror själv att diskbråcket håller på att gå tillbaka helt av sig självt. Visst är det skönt om det gör det, men så har Försäkringskassan börjat krångla igen. De vill att jag antingen ska gå tillbaka till mitt ordinarie jobb eller ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Ehh? Vilken arbetsmarknad? Hallå!? Vilken värld lever de i? Företagen säger ju upp sin personal på löpande band pga lågkonjukturen. Och i det läget hur stor chans är det att de då skulle vilja anställa en person med en ryggskada som när som helst kan bli värre?

Jag tror själv inte att jag kommer behöva opereras utan att jag skulle bli bra med rätt sjukgymnastik, arbetsträning och sedan börja joba på riktigt deltid för att succesivt öka upp till heltid igen. Men det måste ju få ta sin tid. Ryggen stärker man ju inte upp på bara några dagar. Det som retar mig mest är att om jag hade fått rätt behandling från början i vintras skulle jag troligen varit tillbaka på jobbet idag. Och då haft semester! Men både landsting och försäkringkassan har ju havererat. Något samarbete mellan de två statliga instanserna existerar ju inte längre. Och vad kostar inte det samhället? Tänk om jag blivit behandlad direkt efter olyckan. Vad pengar det hade sparats då!