Chambon och Gogue

Chambon: Är en hjälptygel som man använder vid longering, den hjälper till att få hästen att söka sig framåt genom tryck på hästen nacke och bett. Chambonen fäster man mellan frambenen i en longeringsgjord och sedan upp till ett nackstycke där det finns en ring på varsin sida, genom ringen och sedan ner till bettet.

Goguetygel: Fungerar på samma sätt som en Chambone men används vid ridning istället. Den verkar genom tryck på både hästens nacke och bett, men hästen kan sträcka huvudet och halsen framåt och neråt utan att hindras av hjälptygeln.

Jag själv har ingen egen erfarenhet av varken Chambon eller Goguetygel och därför har jag ingen åsikt om ifall de är bra eller inte.

Källa:Hästen

Mina tidigare inlägg om olika hjälptyglar:

*"Hjälptyglar eller inte
?"

*"Martingal - en säkerhet"

*"Inspänningstyglar"

*"Halsförlängare"

*"Pessoa-sele"

*"Gramantygel - flexibel och stark"

Gramantygel - flexibel och stark

Gramantygeln är fäst mellan hästens framben i sadelgjorden och löper upp genom tränsets bettring, vidare till ryttarens hand. Ryttaren rider med andra ord på dubbla tyglar och har samma tygelfattning som vid ridning på kandar.

Gramantygel är en väldigt "stark" hjälptygel och bör endast användas av erfarna ryttare.

Gramantygel är den hjälptygel jag själv använder mest vid ridning eftersom det är lättare att släppa efter på hjälptygelns inverkan då jag avgör med hjälp av min hand hur hårt inspänd hästen ska vara. Dock är det inte ofta jag tar hjälp av gramantygeln. Oftast endast för att visa hästen hur jag vill att den ska gå, eller om det är en häst där jag riskerar att hamna i en situation där det lätt blir "tjaffs" och bråk med hästens mun.

Jag har fått lära mig av min tränare att rida på gramantygel och har ofta någon medhjälpare med mig som hjälper mig att hålla koll på så hästen inte blir överböjd i nacken. Det är en stor risk att man skadar mer än gör nytta om man inte är försiktig med gramantygeln och gör fel. Är man som ryttare osäker och oerfaren ska man inte använda gramantygel utan instruktör. Då är det bättre att välja halsförlängare som fungerar i princip som en fast gramantygel, men utan dubbel tygelfattning.

Pessoa sele

Mitt senaste tillskott av hjälpmedel för longering är en s.k Pessoa sele. Selen löper från longergjorden genom tränsets bettring, bak runt rumpan och på så sätt "ramar in" hästen så den jobbar aktivt bakifrån och framåt.

Man kan variera selen på flera olika sätt och på så vis ändra om man vill träna hästen i låg eller hög form.

Jag har inte använt den så mycket ännu men de gånger jag har haft den är jag väldigt nöjd med den och även hur hästen har jobbat. De första gångerna har jag varit väldigt försiktig och låtit hästen vänja sig vid att ha något runt rumpan.

Hos "Tävlingsryttaren.se" hittade jag en väldigt bra beskrivning på de olika sätten att spänna pessoa selen. Jag rekommenderar varmt att ta en titt där.

Halsförlängare

Halsförlängaren används vid både longering och ridning för att hjälpa hästen att söka sig framåt-nedåt och anses vara en snällare variant av gramantygeln. Den är gjord i ett gummibandsliknande matreal och kallas ofta för "snodd". Halsförlängaren löper runt hästens nacke ner genom bettringarna. Halsförlängaren fästs antingen i sadelgjorden under magen eller i sidorna vid sadeln, och ska spännas så pass löst att den slutar att verka när hästen söker sig framåt-nedåt.

Så här tycker jag om halsförlängaren:

Vid longering:

Många använder sig av halsförlängaren när de longerar sin häst. Jag är själv lite tveksam till det, eftersom jag inte kan justera de båda sidorna så att hästen går ställd på volten. Jag använder mig bara av halsförlängaren i början när jag lär hästen longering så att hästen lär sig att ta stöd. Och då fäster jag den mellan frambenen och i sadelgjorden under magen.

Vid ridning:

Jag själv använder mig väldigt sällan av halsförlängaren när jag rider. Eftersom jag inte kan justera hur mycket den ska inverka på hästen under ridningen utan att göra en halt och sitta av för att justera.

Är man ovan som ryttare vid olika hjälpmedel är halsförlängaren ett bra alternativ att börja med, eftersom den slutar att inverka när hästen går i den önskade formen. Tyvärr ser jag allt för ofta ryttare som inte får sin häst att gå i rätt form utan halsförlängaren trots en längre tids träning. Därför anser jag att den felaktigt visar vad hästen och ryttaren kan.

Inspänningstyglar

Inspänningstyglar är en hjälptygel som används vid longering. De består av antingen läder med en gummiring eller nylon med en elastisk del. Tyglarna fästs i tränsets bettringar och spänns sedan på sidan om hästen, antingen i longergjorden eller i sadelgjorden om man har sadel på hästen. De ska inte vara hårt spända utan lagom så hästen får förtroende att ta stöd mot bettet/handen. Personligen tycker jag bäst om de i läder eftersom de ger ett bättre stöd än de elastiska. När hästen har kommit lite längre i sin utbildning väljer jag att spänna insidan något kortare än den yttre sidan för att hästen ska vara ställd inåt i sitt arbete på volten. Inspänningstyglar är det jag använder mig av mest när jag longerar.

Martingal - en säkerhet

Martingal är nog den hjälptygel som används mest utan att man tänker på att det faktiskt är en hjälptygel. Personligen vill jag egentligen kalla det för säkerhetstygel. Martingalen används vid ridning, och då framför allt hoppning, för att hindra hästen från att slå upp med sitt huvud och "nocka" sin ryttare.

Det finns två olika varianter på martingaler. Den vanliga löpande och den lite mer ovanliga fasta.

Löpande Martingal

Den löpande martingalen består av en rem som är fäst i sadelgjorden, träs upp mellan frambenen och som sedan delas i två och sätts fast i de vanliga tyglarna med ett par ringar. För att skydda hästen från att snubbla på martingalen när den är slak fästs den runt hästens hals antingen med en enkel rem, eller genom en förbygel eller en brösta.

Löpande martingaler har ingen effekt förens hästen höjer sitt huvud över den punkt som hjälptygeln börjar verka. Den stör alltså inte hästen när tyglarna hänger eller när den inte håller sitt huvud högt.

En löpande martingal spänns inte så hårt att den drar ner hästens huvud och till exempel hindrar hästen från att se sig för i ansatsen mot ett hinder, utan bara tillräckligt för att skydda ryttarens ansikte från hästens bakhuvud om hästen plötsligt slår upp med huvudet.

Den löpande martingalen används ofta på hopphästar. Den löpande martingalen är tillåten på de svenska tävlingarna enligt Svenska Ridsportförbundets TR.

Fast Martingal

I Sverige är fasta martingaler ovanliga. Den fasta martingalen fästs i tränsets nosgrimma istället för vid tyglarna. Den fasta martingalen är inte tillåten på de svenska tävlingarna.

Så här tycker jag om Martingal:

Som jag skrev inledningsvis klassas martingal till hjälptyglarna, men jag personligen vill hellre kalla den för säkerhetstygel eftersom den i första hand hindrar hästen från att slå upp sitt huvud och "nocka" sin ryttare. Eftersom martingalen inte inverkar på hästens form och är helt verkningslös när hästen inte slår upp med sitt huvud, anser jag att man gott och väl kan ha den på när man framför allt hoppar med den. Jag vill gärna ha en martingal på hästen när jag hoppar den redan vid 70 cm, man kan aldrig vara säker på när hästen tar i och gör ett "kråksprång" över hindren.

Jag hade för ett antal år sedan ett halvblodsto som gärna stegrade sig när vi red ut på skogsvägarna. Henne hade jag då en martingal på av ren säkerhet för min egna del, så att jag inte skulle slå i mitt ansikte i hennes bakhuvud när hon reste sig.

Hjälptyglar eller inte?

Ofta pågår det debatter om hur vida man ska använda hjälptyglar eller inte när man arbetar sin häst. Jag är av den åsikten att man ska naturligtvis sträva efter att ha så lite utrustning som möjligt på hästen. Men i rent utbildningssyfte tycker jag att man kan använda sig av olika hjälptyglar för att VISA hästen vad det är man menar. Särskilt om man, som jag har en häst som Princes, som blir väldigt frustrerad och stressad av att hon inte förstår vad jag vill. Hon blir mentalt blockerad när hon stressar upp sig och då är det ofta som hon inte förstår vad jag vill, trots att hon egentligen vet vad det är hon ska göra. Jag brukar då sätta på en hjälptygel och "visa henne vägen", och snart har hon lugnat ner sig och arbetar så som det är tänkt.

Däremot är jag starkt motståndare till att använda olika hjälptyglar för att tvinga hästen att gå i en speciell form. Då är det inget hjälpmedel utan snarare ett tortyrredskap. Och då har gramanen, halsförlängaren, inspänningstyglarna eller vad det nu är man använder mist hela sin poäng.

Vad som är viktigt är att man är medveten hur hjälptyglen fungerar och hur den ska användas. Detta ska man lära sig med hjälp av en instruktör som är med och övervakar och lär ut hur den ska brukas. När man kan det bör man ha någon med sig som står på marken och tittar på hur hästen jobbar. Det är inte alltid så lätt att se det själv från hästryggen om man inte är i ett ridhus med speglar förstås.

Jag anser också att man ska variera mellan olika hjälptyglar och inte köra fast sig på en enda, och helst inte använda hjälpmedlet två dagar i rad. Det är med hjälptyglar precis som med allt innom ridning, variation är A och O.

När det gäller longering är jag av den åsikten att man SKA ha någon typ av hjälptygel för att hästen ska arbeta rätt. Att longera utan någon typ av inspänning är för mig helt meningslös, hästen kommer bara springa runt som den vill och det enda man uppnår är att hästen får motion. Och då anser jag att man lika gärna kan låta den få gå i hagen och leka med sina kompisar i flocken eller bara ge sig ut i skogen och "skogsmulle-rida", eftersom longering faktiskt sliter en del på hästens leder.

Jag kommer framöver göra en liten "artikelserie" där jag skriver om de olika hjälptyglarna som jag använder mig av och vad jag tycker om dem.