Mycket på en dag.

Oj oj oj vad det hänt mycket denna dag.

Det började med att jag åkte med min mamma till Mariannelund för att hämta ut mer medicin mot min ryggsmärta. Men inte fanns min medicin på det lilla apoteket inte, och inte på det större i Vimmerby heller, utan jag blev tvungen att åka hem och vila mig lite innan jag och barnen fick åka till Vetlanda och hämta vad jag behöver där. I bilen pratade vi om allt möjligt som kan dyka upp i tonåringars huvuden. Jag är glad att båda barnen gärna pratar med oss om sina funderingar och inte går och bär ensamna på sina tankar.

När vi kom hem ställde vi upp ytterdörren så vi skulle få in lite frisk härlig luft i huset, innan vi gick över till mina föräldrar och pratade med dem en liten stund. När vi kom hem igen upptäckte vi att katten La Diva (läs inlägget "Mirakel" från maj månad) äntligen vågat sig in i huset på riktigt, och satt nu i trappen upp till övervåningen. Självklart var vi snabbt framme med kameran och förevigade detta ögonblick. Man kan tänka sig att katten skulle blivit rädd och sprungit ut när vi kom in, men inte. Han satt lugnt kvar och tittade på oss. Ni ska se att han snart kommer att hoppa upp i soffan och lägga sig och sova där precis som förr.

Så var det då dags att bege sig till Stall Ryd och hästarna där. Vi åkte ner hela familjen. Jonas, Emelie och jag i bilen, och Joel på moppen så klart. Hästarna stod och väntade på oss, så det var bara att öppna och släppa in dem. Det är så smidigt när de går in i sina boxar själva. Det är bara Rocky som vi leder i grimman in. Inte för att han inte skulle gå till sin box utan mest av säkerhet. Han är ju trots allt en hingst med två ston, och även att han är hur snäll som helst så måste man vara försiktig. Rockys hovar var lite långa så jag passade på att verka hans framhovar. Eftersom jag har min ryggskada får jag vänta med bakhovarna till nästa dag. Men men vad gör väll det?

Den här dagen var det longering för alla tre som stod på planeringen, men när Rocky var arbetad och jag jobbade med Lina blev Emelie getingstucken. Joel hoppade på sin moped och åkte hem och hämtade medicin och en flaska saft för Emelie att dricka. Oturligt hade henne riktiga allergi medicin tagit slut så hon fick ta En halv Alvedon Forte av mig och den andra halvan löste vi upp i lite vatten och masserade in runt sticket. Jonas var med henne hela tiden och höll henne lugn så jag kunde arbeta färdigt med Lina.

När jag var klar med Lina var Emelie fortfarande lite yr så vi avslutade lite snabbt och smidigt dagen i stallet, och Princes fick gå ut i hagen utan att ens blivit borstad, och åkte hem för att tvätta av oss och byta om ifall vi skulle bli tvugna att åka till sjukhuset med Emelie. Som tur var slapp vi det den här gången. Jag har hur som helst blivit påmind om att jag måste köpa hem ny allergi medicin till Emelie så fort som möjligt. Nästa gång kanske det inte går så bra som det gjorde den här gången.

Dommen

Då har man då varit på sjukhuset och träffat en specialist läkare.

En jätte trevlig läkare som var väldigt profisionell samtidigt som han

skojade och hade glimten i ögat. Han gav en känsla av trygghet när

han pratade och undersökte mig. Den lilla undersökning han behövde

göra, vill säga.

Han kunde se direkt hur skadan i ryggen påverkade mig och vad mina

besvär är. Man kan tänka sig att när det är en skada i ryggen så är

undersökningen inriktad på ryggen, men inte. Han tittade på hur jag

rörde mig i största allmänhet, hur mina små muskler i både rygg och

ben jobbade eller inte jobbade. Vissa muskler var helt förslappade

andra hur spända som helst. Det tog inte lång tid för honom att

konstatera att något jobb är inte att tänka på idag. Någon operation

är inte aktuellt heller. Skönt! För den tanken har skrämt mig ganska

ordentligt. Att operera blir inte bättre slutresultat som om jag tränar

bort min skada. Och en operation är alltid en operation, med risk för

olika komplikationer.

Att jag ska bli något så när återställd råder det inga tvivel om. Jag

kommer inte behöva byta arbete, så som Försäkringskassan säger.

Däremot är det inte alls säkert att jag kommer klara av den tunga

industristädning jag gör på Bruzaholms bruk, utan min arbetsgivare

får kanske hitta ett lättare ställe för mig, typ ett kontor eller liknande.

Där har vi en av de negativa sakerna som jag fick besked om. Jag vill ju

inte vara någon annanstans än på Bruket. Det är ju där jag trivs och har

de underbaraste arbetskamrater man kan tänka sig. Visst att vara en

skurkärring på ett guteri låter inte glamoröst det minsta, men vad har

det för betydelse när man trivs så bra som jag gör. När man som jag

har roligt på jobbet och vissa dagar tycker att det ska bli roligt att

åka och jobba, då spelar inte arbetsuppgifterna någon roll.

Nästa grej som absolut inte gjorde mig något vidare uppåt är att det

inte alls är säkert att jag någonsin kommer upp i sadeln någon mer

gång. Jag kommer kanske inte alls att kunna träna upp och stärka

min rygg så pass mycket så jag någonsin mer kommer kunna rida

igen. Och att rida är ju en del av mitt liv. Det känns som en del av

mig själv försvann i det beskedet. Att rida är ju något som

symboliserar mig. Det är ju den jag är. För mig känns det som att

läkaren lika gärna kunde sagt att de kanske blir tvugna att amputera

bort en fot eller hand på mig.

Summa summarum blir att självklart är jag glad och lättad över att

jag till viss del kommer att bli bra igen. Samtidigt är jag väldigt nere

över att jag kanske måste byta arbetsplats. Och vad jag känner över

att kanske aldrig mer kunna rida kan jag inte beskriva på något annat

sätt än att en del av mig försvinner. Jag kommer ju lära mig att leva

med det men det kommer aldrig att vara riktigt JAG.

Nu är dagen här!

Jaha. Då är den efterlängtade dagen då här. Dagen då jag äntligen ska få komma till specialisterna på ortopedmottagningen med min rygg. Äntligen ska jag få behandling så jag blir bra igen så fort som möjligt. Efter 7,5 månad ska man då få komma till en läkare som vet vad det är för fel. Ha! Jag har ju hunnit börja bli bättre i min väntan på behandling. Det är ju inte varje dag som jag behöver äta full dos med smärtlindring, så jag tror själv att diskbråcket håller på att gå tillbaka helt av sig självt. Visst är det skönt om det gör det, men så har Försäkringskassan börjat krångla igen. De vill att jag antingen ska gå tillbaka till mitt ordinarie jobb eller ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Ehh? Vilken arbetsmarknad? Hallå!? Vilken värld lever de i? Företagen säger ju upp sin personal på löpande band pga lågkonjukturen. Och i det läget hur stor chans är det att de då skulle vilja anställa en person med en ryggskada som när som helst kan bli värre?

Jag tror själv inte att jag kommer behöva opereras utan att jag skulle bli bra med rätt sjukgymnastik, arbetsträning och sedan börja joba på riktigt deltid för att succesivt öka upp till heltid igen. Men det måste ju få ta sin tid. Ryggen stärker man ju inte upp på bara några dagar. Det som retar mig mest är att om jag hade fått rätt behandling från början i vintras skulle jag troligen varit tillbaka på jobbet idag. Och då haft semester! Men både landsting och försäkringkassan har ju havererat. Något samarbete mellan de två statliga instanserna existerar ju inte längre. Och vad kostar inte det samhället? Tänk om jag blivit behandlad direkt efter olyckan. Vad pengar det hade sparats då!

Klumpiga jag!

Vem kan hitta på något så tokigt som jag egentligen?

Var nere på jobbet och hälsade på för några dagar sedan och insåg hur mycket jag saknar mina älskade små gjuteri sluskar. Jag bara vill börja jobba igen efter semestern!!!!!!!!!

På tisdag ska jag till läkaren på ortopedmottagningen för att kolla upp mitt diskbråck ordentligt. Jag har inte haft så fruktansvärt ont den senaste tiden så jag tänkte att jag kanske skulle pröva och se om jag klarar av att göra något. Jag har ju den fördelen att jag kan göra samma saker hemma som mina arbetsuppgifter på jobbet, nämligen städa. Och det behövs här hemma just nu!

Sagt och gjort. Fram med dammsugaren och dammsuga TV-rummet, köket och hallen. Lite känns det allt. Så fram med svabbhink och svabb och torka golvet i köket och hallen. Nu känns det mer, men jag överlever.

Åh! Jag kanske börjar bli bättre!!! Eller inte?

För efter några timmar börjar det värka mer och mer och mer. Tills det är precis som tidigare. Så antagligen tog det en stund innan disken börjde svullna och trycka på ischias nerven igen. För den känns nu. Smärtan strålar ner ordentligt i benet nu och går förbi knä´t.

Så trögt av mig att tro att jag blivit bättre! Men å andra sidan måste man ju testa ibland. Nu vet jag ju i alla fall vad jag ska säga till läkaren. Visst jag klarar ju med möda att göra samma sak som på jobbet hemma i 30 min, men då är det inte lika skitigt som där. Jag har ju inte en massa sot och annat som blir på golven på ett gjuteri i mitt kök. Och så alla toaletter, tvättrännor, matsalsbord, skrivbord som ska dammas, osv. Och allt detta ska ska jag göra i 8 timmar. Hmmm. Tror inte att jag klarar av att jobba i augusti trots allt. Men jag vill ju!!!

Och så länge jag inte kan jobba är det ju inte lönt att tänka tanken att jag ska kunna hoppa upp i sadeln på hästen. Nu både vill jag bli opererad samtidigt som den tanken skrämmer mig. Men nu känns det som att jag gör vad som helst bara jag blir bra snart. Orkar inte gå så här och inte kunna ta mig för något.

Hur som helst så finns det ju ändå någon som mår sämre än vad jag gör.