Morgonpromenad med Nicki

Så fort det började ljusna ute tog Emelie och jag på oss jackorna och gick ut på en ca 7 km lång promenad med vår lilla Nicki. Notera att både matte och vovve har reflexväst på sig. Vi gick genom både skog och kyrkbyn längs en av mina favorit rundor när jag är ute och springer. Allt är ju så nytt för Nicki så ibland blev det en del stopp för att på hundars vis läsa "DN" (nosa på marken) :)

Vi var ute drygt en timme.

När vi kom hem till vår lilla by mötte min brors hund Buster oss. Nicki blev jätteglad och ville med en gång leka, medans Buster till en början var avvaktande. Nicki är ju så stor. Men efter en stund hade de nosat och hälsat och började leka lite.

Eftersom Nicki precis kommit till vår familj så låter vi henne inte vara lös de första dagarna. Så jag behöver väll inte beskriva i detalj hur jag flög runt som en liten vante som försöker hålla jämn takt med två lekande hundar... Tänk vad kul Buster och Nicki kommer få nästa helg när hon också kan få vara lös!

Ny träningskompis!

Under veckan som gått har jag helt enkelt inte fått timmarna att räcka till för att träna. Ja om man inte räknar tiden i stallet som styrketräning när jag mockar och öser fram hö till hästarna och kossorna förstås.

Början av veckan jobbade jag över ett par dagar eftersom jag behövde sluta tidigare i fredags då jag var till veterinärkliniken på Wallby Säteri med två av våra hästar. Egentligen var det bara vår unghäst Baronessa som behövde åka dit för att kolla upp sina tänder. Men eftersom det var första gången som hon åkte transport så tog vi med hennes mamma Princes som sällskap. Allt gick bra och både mor och dotter tog det resan med ro.

I torsdags åkte jag på en ordentlig förkylning och har inte kunnat löpträna något sen dess. Att träna med förkylning, feber och skador är något som jag absolut inte gör.

Men tro inte att jag har tappat av i min motivation att träna. Åh Nej! I går fick vi en ny familjemedlem. En underbar schäfer/rottweiler tik på 3 år, som inte längre trivs att bo i stan.

Det kommer bli många dagliga promenader med den här tjejen, men hon kommer även följa med mig när jag ska ut och springa. Ska bli riktigt kul med sällskap på löprundorna. Bara min förkylning vill släppa...

Pannlampa och reflexväst

Idag blev det åter igen lite löpning efter några dagars vila. Har haft alldeles för mycket på mitt schema för att hinna med, eller rättare sagt orka träna. Men så trotsade jag mitt bekväma jag och tog på mig löparskorna, reflexväst och pannlampa och gav mig ut längs asfaltsvägen mot Kråkshult. Pannlampa och reflexvästen åkte inte på för att det blivit mörkt utan för att det var riktigt höstdisigt ute och eftersom jag sprang längs "stora vägen" kände jag en lite större trygghet om jag visste att bilar skulle se mig ordentligt. Jag vet ju själv hur jag brukar svära över mörkt klädda löpare när jag kör bil under höst och vinter månaderna. Jag är även nojjigt noga med att ha reflexer på när jag är ute och rider. Ja, på hästryggen har jag ALLTID reflexväst på. Även på sommaren. Just för att den neongula färgen syns så tydligt om olyckan skulle vara framme och jag skulle göra en ofrivillig avsittning och blir skadad ute i skogen. Då blir det lättare för de som förhoppningsvis saknar mig, och letar efter mig att hitta mig. Så inte för att jag skulle se, utan för att jag skulle synas drogs reflexvästen och pannlampan med rött blinkande ljus på.

Löpningen för övrigt fungerade ganska bra. Jag sprang ca 6 km på 37 minuter. Ingen super tid, strax över 6 min tempo, men jag tar fortfarande det VÄLDIGT FÖRSIKTIGT med foten. Känner att det är bättre den får läka ordentligt i sin egna takt innan jag börjar kräva både bra tid och distans. Just nu är jag mest nöjd med att bara komma ut och springa några kilometer. Fast visst är jag sugen på att pressa mig så mycket jag bara orkar. Det var med en viss irritation som jag vände hemåt efter 3 km löpning idag. Det kändes ju så bra och jag ville verkligen fortsätta lite till egentligen. Men, nu hade jag bestämt mig för var jag skulle vända och så fick det bli. Nästa helg ökar jag distansen lite. Under veckan som kommer hoppas jag att jag kommer hinna med något pass terränglöpning. Även om det just nu ser ganska fullbokat ut. I morgon måndag ska jag jobba över och kanske även på tisdag. På onsdag ska jag in till stan och hämta spånbalar och foder till djuren efter jobbet, torsdag kanske jobba över lite, och fredag ska två av hästarna till veterinärkliniken på Wallby Säteri.

Men hinner jag inte löpträna så får jag väll åtminstone köra lite styrketräning och motionscykel. Styrketräning får jag ju i och för sig automatiskt nu när vi stallat in djuren och de ska skötas om. Det märks att man inte öst hö och mockat sen i april. Träningsvärk i armar och axlar.

Upp i motvind

Idag "råkade" jag ställa mig på den där hemska fyrkantiga saken som visar inte allt för ofta glada siffror. Hmm. Den visade en högre siffra än vad jag hade trott. Nu MÅSTE jag verkligen komma igång med träningen igen efter skadan på allvar!

Så fast besluten att extra kilona ska bort så fort som möjligt bytte jag om till träningskläder i rasande fart så fort jag kom hem från jobbet. På med reflexvästen jag har när jag rider och ut i höstdiset.

Jag började med vår lilla korta runda på 2,5 km och jag valde att springa åt det hållet som jag skulle få de längsta backarna uppför. När jag kom tillbaka till gården fortsatte jag vår 4 km runda genom skogen ner till kyrkbyn för att tillslut jobba mig upp för Karlstorps backen. Och som att det inte räcker med denna hemska backe som den är, så fick jag även lite motvind. Nu kom mjölksyran som ett brev på posten. Och ja. Jag erkänner att jag gick faktiskt sista biten av backen förbi kyrkan, innan jag fortsatte sista kilometern hem.

Under den sista kilometern kände jag av skadan i foten en del. Typiskt! Men det blev bättre efter att jag vilat en stund när jag kom hem. Jag börjar faktiskt misströsta en del över att jag ska klara av Göteborgs Varvet till våren. Kanske jag ska dra ner på mina ambitioner och nöja mig med 10 km-lopp och satsa på halvmara året där på? Kanske bättre att återhämta sig sakta med säkert?

Hur som helst är jag helt klart nöjd med dagens träning där klockan stannade på 41 min blankt! 6,18 min tempo i dessa backar känns helt okej efter 2,5 månaders total vila och konvalecens.

Urk så långtråkigt

Tiden att träna har inte räckt till under dagen så det fick bli motionscykeln efter att mörkret gjort sitt inträde. Hade tänkt mig 45 minuter men efter en halvtimme hade jag så långtråkigt, Man kommer ju ingen vart och omgivningen ser lika dan ut hela tiden ju. :)

Bestämde mig för att köra ett längre löppass i morgon istället. Och chansen att det blir så är ganska stor. Jag såg nämligen att min Multisportande Göteborgs-granne har kommit till byn tidigare idag när jag var ute och gick med hingsten. Ja just det! Jag har ju power-walkat med honom i 45 minuter tidigare idag! Det måste väll också räknas som träning eller???

Dubbla rundor

Idag körde jag dubbla rundor på min träning.

Först började jag med att värma upp genom att kolla till stona och fylla på vatten i deras hage på andra sidan asfaltsvägen. Första året hästarna har kunnat vara på bete och ute om nätterna i november, bye the way.

När hästarna var ompysslade inför natten startade jag min träningsklocka och började jogga min 4 km runda runt Karlstorps kyrkby. I början kändes benen ganska stumma och jag fick inte känslan av att ha ett riktigt bra flyt i mitt löpsteg. Jag kunde inte riktigt slappna av eftersom jag faktiskt frös om händerna efter att jag hållit på med vatten innan. När jag passerade kyrkan bestämde jag mig för att jag ska skaffa mig ett par tunna fingervantar till nästa gång.

När jag kom till det ojämna underlaget i skogen ville jag testa foten lite och sprang även där det var någorlunda jämn mark. Foten kändes fortfarande ostabil med ändå lite bättre än förra gången. När det blev som mest ojämn valde jag att gå.

I backarna i skogen upp mot vår gård kom mjölksyran ordentligt i låren och jag fick verkligen kämpa för att fortsätta jogga. Och jag ska erkänna att jag fick faktiskt gå i de värsta uppförsbackarna. Sista biten på rundan mötte jag min make Jonas som var ute och gick stavgång. Bra gjort älskling!

När jag kom ner till hästhagen där jag började jogga ställde jag om min träningsklocka och tog mina gåstavar som jag lagt i diket och gav mig av på en kort stavgångsrunda på 2,5 km också.

När jag stavade mig fram i skogen mötte jag min bror som var ute med sin beagel Buster på promenad. Och jag var ju bara tvungen att stanna upp i två minuter och klappa om denna glada och lyckliga vovve. Kan inte sägas för många gånger hur häftig den här hunden är.

Jag är helt klart nöjd med dagens träning trots att min km-tid när jag springer, inte är på samma nivå nu som innan jag skadade foten. Jag gjorde mina 4 km på 24 minuter (km-tid 6,03) och stavgången på 2,5 km på 21 minuter inklusive ett stopp för att klappa härlige Buster.

Shakira och jag

Egentligen skulle jag tagit en runda i skogen idag. Men tiden räckte inte till innan mörkret kom. Så jag valde att istället för att parkera mig i soffan att sätta mig på motionscykeln och köra ett intervallpass i 30 minuter med Shakira skrålandes ur högtalarna. Svetten lackade men nog hade jag klarat mer. Fast jag har planer på att ge mig ut och springa i morgon när det ljusnat och då vill jag ju ha lite energi kvar till dess. Och framför allt vill jag inte ha träningsvärk om drygt 12 timmar. Men gärna efter. ;)