Först började jag med att värma upp genom att kolla till stona och fylla på vatten i deras hage på andra sidan asfaltsvägen. Första året hästarna har kunnat vara på bete och ute om nätterna i november, bye the way.
När hästarna var ompysslade inför natten startade jag min träningsklocka och började jogga min 4 km runda runt Karlstorps kyrkby. I början kändes benen ganska stumma och jag fick inte känslan av att ha ett riktigt bra flyt i mitt löpsteg. Jag kunde inte riktigt slappna av eftersom jag faktiskt frös om händerna efter att jag hållit på med vatten innan. När jag passerade kyrkan bestämde jag mig för att jag ska skaffa mig ett par tunna fingervantar till nästa gång.
När jag kom till det ojämna underlaget i skogen ville jag testa foten lite och sprang även där det var någorlunda jämn mark. Foten kändes fortfarande ostabil med ändå lite bättre än förra gången. När det blev som mest ojämn valde jag att gå.
I backarna i skogen upp mot vår gård kom mjölksyran ordentligt i låren och jag fick verkligen kämpa för att fortsätta jogga. Och jag ska erkänna att jag fick faktiskt gå i de värsta uppförsbackarna. Sista biten på rundan mötte jag min make Jonas som var ute och gick stavgång. Bra gjort älskling!
När jag kom ner till hästhagen där jag började jogga ställde jag om min träningsklocka och tog mina gåstavar som jag lagt i diket och gav mig av på en kort stavgångsrunda på 2,5 km också.
När jag stavade mig fram i skogen mötte jag min bror som var ute med sin beagel Buster på promenad. Och jag var ju bara tvungen att stanna upp i två minuter och klappa om denna glada och lyckliga vovve. Kan inte sägas för många gånger hur häftig den här hunden är.
Jag är helt klart nöjd med dagens träning trots att min km-tid när jag springer, inte är på samma nivå nu som innan jag skadade foten. Jag gjorde mina 4 km på 24 minuter (km-tid 6,03) och stavgången på 2,5 km på 21 minuter inklusive ett stopp för att klappa härlige Buster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar