Oftast handlar det jag skriver mest om Princes, Lina, Rocky och fölen. Och det är helt enkelt för att det är med dem det händer mest saker. Men den häst som jag älskar mest av alla är mitt gamla tävlingssto Grey Mistel (Grållan). Det är ett halvblod född -92 efter hingsten Asterix. Grållan är trots sin inte allt för höga ålder sedan flera år tillbaka pensionerad. Hon har ett fel i sin rygg som gör att jag inte kan rida och arbeta henne längre. Någon gång ibland sadlar jag henne och skrittar ut en liten kort runda i skogen, men oftast blir det en trivsam promenad på tu man hand. Men mest går hon i hagen tillsammans med den gamle ponnyn Fjodor och har det skönt. Men tro inte att Grållan inte har är helt sysslolös för det. Åh Nej! Hon har fullt upp med att hjälpa till med att ta hand om fölen. Speciellt Baronessa och Grållan har ett särskilt tajt förhållande. Kanske beror det på att Rocky, som är pappa till fölen är Grållans son, och hon tar sin roll som farmor på fullt allvar.
Det är på vintern som Grållan får mest problem med sin rygg när kylan sätter in och hon får ont. Som tur är kan vi lindra hennes värk med ordentligt tjocka och varma täcken. Men varje vinter är lika oviss om hon klarar. Jag är tacksam för varje år hon finns kvar hos oss, och jag fasar för den dagen då jag måste ta beslutet att släppa ut henne på "De evigt gröna ängarna" till hennes mamma Gasella, syster Silver Moon och min första ponny Silverlea Bay Shadoow. Men den dagen kommer och då ska jag släppa henne fri att springa som den unghäst hon är i sitt sinne.
"Jag älskar dig nu och för evigt!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar