Det blev inget inlägg igår, som ni säkert märkte. Jonas och jag satte oss efter att djuren var omskötta, och pratade om äktenskapet, känslor och varför man låter vardagen gå in i slentrian. Varför har man inte kvar samma passion efter så många år? Tanken kom över oss båda i helgen när vi hade besök av ett par vänner som verkligen har hittat varandra. Vad vi kom fram till? Egentligen inget. Inte mer än att vi älskar fortfarande varandra, fast på en ännu djupare nivå än för flera år sedan. Tyvärr är vi, precis som många andra, väldigt dåliga på att visa och vårda kärleken. Man tar varandra för så givet, och tror nästan att den andre kan läsa ens tankar och veta när man inte mår bra. Jag missar att tala om när jag behöver lite egen tid för mig själv. Jag behöver lite lugn och ro efter en hel dag med allt oväsen på gjuteriet. Jonas glömmer att berätta när han känner av sin sjukdom och trötthet och smärtor dominerar för honom. Som tur är kan vi prata igenom sånt här, och får oss en och annan tankeställare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar