Åh, äntligen är det sista natten som 'gräsänka'!
Det har varit lååånga tre veckor, som Jonas varit på sjukhuset känns det som.
Visst ungarna är duktiga och hjälper till med mycket. Och de första veckorna funkar allt hur bra som helst. Men det slår aldrig fel utan att sista veckan, spårar det ur lite. Vi grälar i stort sett varje dag och eftersom de börjar bli stora nu så måste de få ha sin rättighet att säga vad de tycker. Och bara för att pappa inte är hemma så kan jag inte kräva att de inte ska umgås med sina vänner, om än lite begränsat för att de ska hinna med sina tilldelade uppgifter. De brukar acceptera det utan några som helst protester första veckan, andra veckan kommer suckarna och så tredje veckan börjar det bli väldigt besvärligt och kompisarna blir ett sätt att slippa undan.
Självklart förstår jag att de tycker det är jobbigt, men det gör ju jag med! Jag hinner inte med det jag vill göra under den här perioden. Jag försöker så att vardagen ska vara så normal som
möjligt för barnens del och då blir det ju att mina egna önskemål får läggas åt sidan. Men tyvärr märker inte barnen det.
När jag blir "ensam" under det här tiden förstår jag hur jobbigt det måste vara att vara ensamstående förälder. Jag måste säga att jag beundrar dem verkligen. Jag kan inte riktigt fatta hur de får allt praktiskt att fungera.
Nej, det ska bli väldigt skönt när min älskade kommer hem utskriven från Rehab-kliniken, och veta att det är ett helt år kvar tills han åker igen. Ja, inte bara för att vi åter är två som hjälps åt utan naturligtvis för att JAG ÄLSKAR HONOM också.
Jag kan lika gärna passa på att dela ut 'Dagens ros' med en gång. Och idag vill jag ge en riktigt stor bukett med röda rosor till alla singel-föräldrar för att ni kämpar så varje dag. Jag beundrar er!
Ha det bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar