Vi tog oss runt trots allt!

Då var dagen kommen då Emelie och jag skulle springa vårt första lopp. Vi var ordentligt taggade på morgonen. Och laddade upp med en lagom stadig frukost. Det enda som störde var regnet som börjat ösa ner. Innan vi satte oss i bilen lade vi ett ordentligt förband om Emelies häl för att skydda hennes skoskav som hon haft sånt problem med.

I väntan på att vi skulle dra oss upp mot startområdet satte Emelie och jag oss i bilen och sökte skydd från regnet som vräkte ner. Vi fnittrade och skojade och hade det riktigt kul faktiskt.

Andra hittade skydd under ett plasttak utmed en husvägg i väntan på start.

Efter den gemensamma uppvärmningen gick starten för de som skulle springa en hel mil. Snabbt var de iväg och det blev dags för Emelie och mig att inta startpossition. Skottet gick och vi joggade iväg. Eftersom jag blivit förvarnad om att det är några riktigt tuffa backar i början tog vi ett någorlunda lugnt tempo. Vilket visade sig vara ett smart drag. För det var verkligen tuffa backar! För att inte tala om underlaget! Det fanns både stenar och rötter att inte halka och snubbla på. Men värst var nog när vi kom in på en sträcka som var endast en stig säkerligen upptrampad av älgar och andra vilda djur. Och där kom ytterligare en stigning också. *Pust och stånk* Och just där ungefär halvvägs genom loppet small det till i Emelies högra knä. Hon fick jätteont och var tvungen att gå tills värken började avta lite och hon kunde börja springa igen. Snart gjorde det ont igen på henne och hon var tvungen att ta det lungt och gå. Hon sa till mig att jag skulle fortsätta springa för att få en bra tid. Men vi skulle ju göra detta som en mor-dotter grej, och inte ville jag lämna henne heller om knät skulle bli värre, så jag stannade och sa att vi går resten om det behövs. Men min tappra lilla tjej bet ihop och sprang när knät kändes lite bättre och så gick vi när det gjorde för ont eller om terrängen var för tuff. Sista biten av banan började det så äntligen gå utför och det blev lättare för Emelie att springa. Så började vi höra speakern i högtalarna vid målet och det gav en extra kick så vi kunde springa in i mål.

Vi tog oss runt på 36 minuter. Kanske inte någon tid att skryta med, men med tanke på alla branta backar, den knepiga terrängen och Emelies knä, så är vi väldigt nöjda och belåtna.
Emelie fick ett litet "tröst-pris" av en funktionär som tyckte att det var hon som verkligen gjorde Dagens prestation genom att fullfölja loppet trots att hon skadade sig. Och jag håller verkligen med honom.
Alla som fullföljde sin runda fick en sån här häftig plakett. Både Emelie och jag vill ha en ny om ett år. Och nu vet vi ju vad det är vi ska träna på. Backar, backar och backar! Och så lite koordination för att inte trampa snett över stenar och rötter.

För vår del är 17 juni 2012 inbokad. Lita på det!