Fram och tillbaka till L:a Kråkshult (10 km)

Äntligen tittade solen fram igen under eftermiddagen! Efter att jag hade en total vilodag igår var suget att få knyta på löparskorna på max. En helt perfekt dag att springa ett längre pass på asfalt. Jag fyllde min vätskeflaska med utspädd energidryck och gav mig av mot L:a Kråkshult. Dit är det exakt 5 km från vårt vägskäl vilket gör det lätt att ta sikte. Det är även den flackaste sträckan här omkring även om det finns ett par ordentliga backar även däråt.

Jag tyckte inte att jag fick till något bra flyt idag. Benen kändes som riktiga träpåkar och naturligtvis fick jag håll efter ca 4 km vilket gjorde att jag fick sakta ner farten ordentligt så jag kunde ta rejält djupa andetag ett stycke. Och till råka på allt så var det motvind större delen av sträckan. Döm om min förvåning när jag kom bort till Skede-vägskäl i L:a Kråkshult och stannade mitt stoppur. Jag hade sprungit sträckan på 26 minuter och 50 sekunder! Det är 40 sekunder snabbare än förra gången jag sprang den. Eller om man ska se det i km-tempo så låg jag på genomsnitt 5:21. Det var som fan! Det trodde jag inte själv. Nöjd och belåten tog jag 5 minuters paus i diket innan jag gav mig av hemåt.

Hemåt körde jag intervall-träning i form av 10 min löpning i måttlig tempo, 2 min rask gång. 10 min löpning i måttligt tempo, 2 min rask gång och avslutningsvis 5 1/2 minuters fartleks löpning.

Hem vägen blev med andra ord i ett genomsnittligt 5:54 tempo.

Tempot i båda delarna av träningspasset förvånade mig ganska ordentligt, eftersom det inte alls kändes bra när jag sprang. Det kändes faktiskt så piss dåligt så jag var på väg att ge upp och gå hem igen. Och ett antal gånger skällde jag på mig själv för att jag anmält mig till Göteborgs Varvet. Det borde jag väll fatta att jag inte kommer klara av det?! Hur dum får man vara egentligen? Fast nu när jag kommit hem så börjar jag snarare tro på mig själv igen. För egentligen har jag ju faktiskt sprungit milen idag, även att det blev uppdelat i olika intervaller.