De senaste dagarna har jag inte tränat något.Mest beror det på det tråkiga faktum att vi förlorade vår älskade lille shettis i torsdags. Det blev så mycket ringande och fixande de första dagarna eftersom vi vill begrava våra hästar här hemma på gården. Direkt efter att vi hittade lille Mysak i hagen slängde jag mig på telefonen och började ringa. För nu var det bråttom. Man har tre dygn på sig att ta hand om kroppen vilket då skulle vara gjort senast lördag kväll. En kvart i fyra i torsdags fick jag tag på en på länstyrelsen som informerade mig om att jag behövde ha ett godkännande av gravplatsen från kommunens miljökontor innan själva länsstyrelsen kunde ge sitt tillstånd att vi kunde begrava Mysen. Bara ett par minuter innan fyra lyckas jag få tag på en hjälpsam person på miljökontoret som ringde runt och skaffade uppgifter. Och helt enligt den svenska byråkratin så kunde vi inte göra mycket mer den dagen utan bara snällt vänta till fredag morgon. Så i fredags började ringandet igen. Hit och dit och tillbaka igen. Snacka om att det är jobbigt när två olika myndigheter ska vara inblandade i samma ärende. Men efter många samtal och ett antal fax så fick vi äntligen tillståndet från länsveterinär och länsstyrelsen att vi kunde begrava Mysak här hemma. Så då var det administrativa klart. Nu började det praktiska. Vem skulle gräva graven? Visst min pappa har ju en grävmaskin och den stod inte så långt bort från gravplatsen, men pappa var ju fortfarande och jobbade. Men han lovade trots det att han fixar det när han kommer hem. Så i tidigt i lördags morse var graven klar. Nu kom nästa bekymmer. Hur fraktar vi ner kroppen där han ska begravas på ett smidigt men ändå värdigt sätt? På något sätt fixade pappa och Jonas det medans Emelie och jag var tvugna att ge oss i väg och hämta två små grisar (livet på gården måste ju trots allt rulla på som vanligt också). Men de täckte inte över graven förens vi hade kommit hem igen och kunde ta ett sista farväl av vår lille maskot. Och det var väll egentligen först då som jag kände att jag fick tillfälle att reflektera över att han inte finns hos oss längre. Visst vi har ju vidtagit och ändrat på våra rutiner redan i torsdags, som att bland annat ägna så mycket tid som möjligt åt Rocky som nu får gå helt själv i hagen och så får Rocky även gå in om nätterna redan nu. Vi vill inte att han i mörkret tar sig ut ur hagen och ner till stona och betäcker.
Så i går var jag nästan hela dagen med Rocky eller hos stona och "bara va´". Tänkte på vilken underbar liten knasig ponny han var den där Mysak.
Visst fanns tanken att jag skulle behöva springa en runda men i ärlighetens namn, jag hade faktiskt inte lust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar