I slutet av veckan kommer en "gammal" barndomsvän hem till Pauliström från Kalmar. Han kommer troligen upp till oss med sin familj så deras små barn får rida lite på vår gamle ponny Fjodor. Fidde och jag har inte träffats på jag vet inte hur många år, trots att vi var ganska nära vänner när vi var små. Men vi har ändå en bra kontakt med varandra via det fantastiska Internet och Facebook. Det ska bli så himla kul att träffas igen! Jag missade ju tyvärr återträffen förra hösten som ordnades i "Pauli" där hela gänget sen vår ungdom samlades.
Fidde håller också på och konditionstränar en hel del, och han pushar mig i stort sett varje dag på "Fejjan". Vi bestämde att vi ska försöka ta en löprunda tillsammans. Kul! I och för sig är Fidde betydligt bättre än mig, men jag har ju min styrka i att jag är van att springa i backar, vilket inte han är. Det finns tydligen inte så många vid kusten. På "flacken" kan han säkert hjälpa till att pressa mig till det yttersta, något som jag känner att jag behöver.
Så läste jag tidigare i Marie Johanssons träningsblogg om hur viktigt det är med den mentala känslan nu när det börjar närma sig Kalmar Triatlon och Ironman för henne. Hon skriver att hon just nu tränar ensam för att inte sänka sitt mentala av att någon ligger före henne och hon får svansa efter som en vante. Något som bevisar för det undermedvetna att man är svag och värdelös.
Hmm. Just det. Jag som tänkte mig att jag skulle få ett riktigt djävulskt men välbehövligt träningspass på köpet om nu Fidde kommer och hälsar på. Men det kanske sänker mig så pass att jag kommer att ge upp mitt mål att komma runt Eksjö Stadlopp. Fast det kan det vara värt om jag får träffa en gammal vän. Och vem vet? Både Fidde och jag kan nog få ut något bra av det. Han stärker det mentala av att vara så mycket bättre och jag blir pressad att göra ett riktigt superbra träningspass. Det blir ju ändå bara vad man gör det till.
En kul grej och ett kärt återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar