Idag har jag tillbringat min första riktiga semesterdag på... jobbet! Utan betalt t.o.m!
Anledningen är att min son Joel vikarierar för mig men han är inte tillräckligt gammal för att köra skurmaskinen som jag har när jag skurar golven ute i gjuteriet. Och för att han skulle få sommarjobbet som min vikarie lovade jag att jag skulle hjälpa honom med maskinen. Och helt gratis är det inte. Jag kommer nämligen få ut tiden i ledighet i mellandagarna vid jul. Det kan vara skönt det med. Och så farligt var det inte. Regnet öste ner hela förmiddagen så vad gjorde det då att jag var på jobbet och hjälpte min son? Troligen hade jag ändå bara suttit inne i soffan och glott på någon meningslös film.
Jag blev färdig ett par timmar innan Joel och istället för att antingen åka hem och vända innan det blev dags att hämta honom eller bara sitta i matsalen och glo så passade jag på att träna.
Jag gick upp till Bruzaholms idrottsplats körde lite uppvärmning och sprang sedan 5 km-rundan som vi sprang på "Bruzalunken". Löpspåren i Bruzaholm är som jag har berättat tidigare lika tuffa som självaste Lidingöloppet, bara lite kortare. De första kilometrarna är det brant uppförsbacke efter brant uppförsbacke både längs skogsväg och stigar innan banan blir lite flackare först när det bara är en kilometer kvar av banan börjar det gå utför och det gör det ordentligt då.
En av killarna på jobbet hade tydligen missat att jag kommit igång med träningen och sa att han skulle klocka hur länge jag var borta från gjuteriet. Och med det i bakhuvudet gav jag mig iväg längs denna (för mig) Djävuls-bana. Varje gång jag kände att det blev tufft och tog emot tänkte jag på att Mattias var där nere på jobbet och tittade på klockan med jämna mellanrum och då sköt adrenalinet till och jag fick ny kraft att springa lite till innan jag var tvungen att gå i ett raskt tempo sista bitarna av uppförsbackarna. När det blev flackt sprang jag på bara av ren tjurighet i ett högre tempo än vad jag egentligen skulle klara av. När jag kom till slutet av banan och det äntligen blev nedförsbackar rullade benen som av sig själva i en hiskelig fart. Ett rent under att jag inte halkade eller snubblade över någon sten eller trädrot som det finns gott om längs spåret. Så äntligen såg jag idrottsplatsen igen mellan träden och jag tog i det sista jag hade kvar för att komma till slutet så fort som möjligt. Jag fumlade fram mobilen och stannade stopp-uret medans jag flåsandes spottade och hostade. Ett par gånger trodde jag faktiskt att jag skulle få spy så slutkörd var jag faktiskt. Skönt att det finns ett par soffor med ett bord till under tak som jag satte mig och vilade vid. Och duktigt drack flera dl vatten.
När jag så äntligen orkade kolla vad stopp-uret stannat på trodde jag knappt det var sant. 29 minuter och 44 sekunder! Och det inklusive fummel med att få ner mobilen i mobilväskan bak i ryggen när jag sprang iväg, en snabb "pisse-paus" (blev sååå kissnödig halvägs) och sen fummel att få fram mobilen och stanna stopp-uret. 29 minuter och 44 sekunder är mer än 6 minuter bättre än när vi sprang "Bruzalunken" för exakt en månad sedan. Och då var det ju tävling så mer än 36 minuter var utan fummel och p-paus! Mitt km-tempo idag blev 5:56! Det är under 6 minuters-tempo! På denna Djävlus-bana! Jag kan inte säga annat än: DET ÄR JAG SKITNÖJD MED!!! Och faktiskt blev Mattias imponerad när jag kom tillbaka till gjuteriet och visade min tid för honom.
Det börjar kännas som att jag verkligen kommer klara av min utmaning att ta mig runt Eksjö Stadslopp nu. Bara jag lyckas sluta röka efter semestern så kommer det gå som en dans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar