Idag körde Emelie och jag ett längre pass innan vi tog en paus med rask gång för att avsluta med att springa sista biten hem.
Vi sprang vår asfaltssväng för att få några km med asfaltsträning inför VP-loppet.
Vi sprang lite saktare än vad vi normalt brukar springa men kom in i en bra rytm och det kändes nästan som att vi skulle kunnat springa km efter km.
Vår km-tid låg på 6.36 och det är väll där omkring vi hållit oss den senaste tiden.
En faktor som säkert påverkade att det kändes som att vi skulle kunna springa mycket mer är nog rent mentalt också.
Tidigare har vi tänkt: "Tre km kvar. Två km kvar. En km kvar."
-Helt fel! sa vår coach till oss igår. Det blir bara jobbigt och negativt då.
Istället ska vi tänka: "Det var första km, då tar vi nästa. Nu har vi fixat två km! Bara en enda km kvar!"
På så vis blir det positivt och enkelt.
Och det hade hon helt rätt i. Plötsligt utan att vi ens tyckt att det var jobbigt såg vi slutet på vårt träningspass. Redan!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar